Ni kan även läsa live!-bloggen från toppturen - Klicka här!
Söndag 31/8 - Avresa
Kl 18.15 söndag kväll träffas fem förväntansfulla expeditionsmedlemmar på Falu järnvägsstation. I Gävle ska vi byta tåg och vi tänker glatt kliva på tåget på andra sidan perrongen som ska till Kiruna. "Nej", utbrister vår expeditionsledare Sofia. "Vi ska till Sundsvall, så står det på biljetten". Fem timmar senare, efter att ha åkt en knökfull buss från Sundsvall med skrikande bäbisar och hysteriskt messande ungdomar, kliver vi till slut på tåget mot Kiruna i ett dött Långsele. Lite snopet med tanke på att vi lika gärna kunde gått på i Gävle.
Måndag 1/9 - Vandring till basecamp
I Kiruna väntar en buss som tar oss till Nikkaluoktas fjällstation. "Här slutar allmän väg". Det är rätt tydligt att här börjar vildmarken. Vi intar en stärkande lunch och börjar sedan vår vandring mot basecamp, d v s Kebnekaises fjällstation. Ryggsäckarna känns tunga som bly. Sofia sätter fart i ett rasande tempo. Är man expeditionsledare så är man, tänker Sofia. Efter 10 min får Pelle svinont i höger fot. Hoppsan, hur ska detta gå? "Det som inte dödar härdar", säger Pelle och kämpar på.
Efter 6 km når vi sjön Ladtjojauri och alla pustar ut. Vi hann! Skepparen är minst sagt pratglad och blir överlycklig när han föräras med en Norkay-mössa. Han kan historien om Tensing Norkay och berättar den för alla passagerare ombord samtidigt som han pekar på mössan. Skeppare Nisse, som för övrigt är son till den rikskände Enok som spådde väder i renmagar, känns som en god ambassadör för Norkay.
Efter båtresan väntar ytterligare 8 km. Vi är ganska möra när vi till slut når basecamp men kan konstatera att vädergudarna har varit på vår sida. Vi får träffa Dennis, vår guide. Han ger oss utrustning och instruktioner. "Det enda som verkligen kan trassla till toppförsöket är om man är höjdrädd", säger Dennis. Sofia blir likblek och erkänner att hon har höjdskräck. Ja, ja, en med höjdskräck och en som haltar |“ det här känns som en kanonstart.
Efter en utsökt 3-rättersmiddag stupar vi i säng med många blandade känslor inför morgondagen.
Tisdag 2/9 - Toppförsök
Natten har vart si och så. 2002 ramlade en bergsguide ner och dog. Han har flåsat Sofia i örat hela natten. Alla vaknar med ömmande leder och fötter. Tack och lov har expeditionens mest välförberedda medlem, Maria, med sig Voltarensalva. Den går runt och används flödigt.
Kl 08.00 påbörjar vi vår vandring mot toppen. Första etappen går längs dalen och vår guide Dennis intar ett ganska lugnt tempo. Allt känns tvärlugnt. Efter 25 minuters slät vandring och 5 minuters rast bär det av uppför berget. Stigningen är kraftig, plötsligt känns vandringen rätt tuff. Två av expeditionsmedlemmarna börjar tvivla, Annika som har värmt upp med fyra veckors segling och Pelle med sin onda fot. Tredje etappen är lite snällare så nu är alla med på båten igen.
Vi kommer fram till en glaciär och får sätta på oss våra tuffa selar och säkra upp oss på led. Glaciären är ca 200 meter tjock så det är ingen lek att ramla ner i en glaciärspricka eller brunn. Glaciären mynnar i en kam med stup på båda sidor. Dessutom är kammen brant och tung att bestiga.
Nu övergår det i regelrätt klättring. Som tur är finns det en vajer fäst i berget som vi krokar fast oss i. Det är ändå hisnande brant och snö och gör det inte lättare. När vi nästan har bestigit den branta klippväggen möts vi av en skylt till minne av den omkomne guiden. Sofia håller på att dö.
Samtidigt som vi kämpar oss mot toppen och har fullt sjå med var vi sätter händer och fötter bloggar Micke för fullt. Hur det går till övergår vårt förstånd. Dessutom knäpper han bilder i tid och otid. Vad Micke skickar ut på internet har vi inte en aning om, men just nu bryr vi oss inte ett smack. Det är bara toppen som gäller.
Snart är sydtoppen inom räckhåll. Den tornar upp sig majestätiskt 2104 m ö h (enligt årets mätning) mot en klarblå himmel. Man kan tro att vandringen dit ska vara en "walk in the park" men icke sa nicke. Pelle försöker få stopp på guiden och föreslår en kort paus, men Dennis tycker vi ska nöta vidare. Yes! När vi når foten på toppen är vi helt slut. Vi får en efterlängtad vila när guiden förankrar topprepet i snön.
Vi lämnar ryggsäckarna och börjar segervisst klättra mot toppen. Plötsligt är vi uppe. Alla fem har nått toppen, Norkay har bestigit Sveriges högsta topp! Känslan är fantastisk. Toppen är inte stor, men utsikten är magnifik. Luften är klar och solen skiner, kan det bli bättre?
Vägen ner dansar vi på lätta steg med ett förnöjt leende på läpparna. Ända tills vi kommer till klippväggen. Visst ja, vi ska ju klättra ner också. På vägen upp kunde man i alla fall undvika att titta ner för stupet, men nu blir det svårt. Man måste ju se var man ska sätta fötterna. Det blir lite svårt att hålla tillbaka höjdrädslan.
Nerklättringen går i alla fall bra och resten av nedstigningen också. Det roligaste på nedvägen är när vi får kana nerför en glaciär. Det går undan. Efteråt har vi snö överallt. Utrustningen hänger också med så när som på Mickes vattenflaska. Han blir lite förvånad när flaskan susar förbi i hög fart.
Vi landar på basecamp igen 17.58, knappt 10 timmar efter starten och får våra välförtjänta diplom. För att fira dagens bedrift skålar vi i Bollinger som Pelle självklart har tagit med. Sofia utbrister |“"Nu har jag jobbat på Norkay så länge att jag börjar tycka om champagne".
Den här kvällen går till världshistorien, alla på Norkay är i säng före 21.00, trötta men nöjda med dagens bedrift.
Onsdag 3/9 - Reservdag
Eftersom vädrets makter ibland sätter käppar i hjulet har vi avsatt onsdagen till reservdag. Nu kan vi istället göra vad vi vill.
Sofia väljer att spendera dagen i sängen och bastun trots att hon är den enda i expeditionen som är helt befriad från skavsår. Enligt Sofia beror det på att hon under lång tid har härdat fötterna i pumps och högklackat. En stund i blåbärsriset blir det dock, men då med iPod i öronen. Någon äkta skogsmulle blir det nog inte av Sofia.
Micke föredrar, inte helt otippat, att tillbringa dagen vid sin laptop. Ett telefonmöte med HL-display lyckas han också klämma in. Att Micke helt skulle lämna jobbet hemma finns inte på världskartan.
Pelle konstaterar när han vaknar att "man känner sig som en bankad biff". Han spenderar dagen i sängen och kollar på film på datorn. Det går bra att fråga om handlingen i början och slutet av filmen. Mitten gick Pelle förbi av någon anledning!
Om några ska göra anspråk på epitetet skogsmulle är det nog Maria och Annika. De vandrar i närheten av basecamp och plockar hur mycket blåbär och lingon som helst. Nu blir det viltgryta med rårörda lingon och blåbärspaj på Norkay när vi kommer hem.
Vi är väldigt nöjda med att vi nådde toppen igår. Idag har molnen hängt tunga över Kebnekaise och framåt eftermiddagen börjar regnet ösa ner. På kvällen är vi lite piggare än vanligt. Efter att återigen ha avnjutit en välsmakande 3-rättersmiddag avslutar vi med ett parti plump. Vår tävlingsinriktade VD vinner förstås.
Torsdag 4/9 - Hemresa
När vi vaknar har snön lagt sig på bergen runt basecamp. Regnet strilar ner och det känns skönt att kliva in i helikoptern som tar oss tillbaks till Nikkaluokta. Tyvärr blir det inga loopar eller andra spännande övningar på vägen, men vi är inte avundsjuka på dem som traskar nedanför i vätan.
Lite dötid har vi i Nikkaluokta | då blir det yatzy på Pelles nya iPhone. Annika kan inte motstå lingonen så en kort bärplockartur hinns med innan bussen tar oss till Kiruna.
Vi har många timmar framför oss på tåget att slå ihjäl. Återigen visar sig iPhonen vara till stor glädje, det blir många partier yatzy. En stor fördel är att tärningarna aldrig ramlar ner på golvet. Micke snitsar ihop en excelkalkyl som håller ordning på resultaten. "Lite nördigt" tycker Otto, Marias kille på telefon. Plump spelas dock med en helt konventionell kortlek. Pelle avancerar till plumpmästare när han chockar oss alla och kammar hem samtliga åtta stick en omgång. Segern som följer blir förkrossande.
Fredag 5/9 - Hemma igen
Lite trötta landar vi åter på Falu järnvägsstation eftersom vi fick hålla tillgodo med sittplatser i en sunkig, gammal kupé. Klockan har blivit 7.30 och det har gått närmare ett dygn sedan vi lämnade basecamp. Vi konstaterar att vi har varit med om ett roligt äventyr, en magnifik naturupplevelse och en utmaning som har upplevts fysiskt ansträngande i varierande grad av expeditionsmedlemmarna. Alla har fått många nya upplevelser att bära med sig på livets resa.
Expeditionsdeltagarna
 |
Sofia Berglund |
 |
Micke Johannesson |
 |
Pelle Eriksson Pax |
 |
Maria Stenvall |
 |
Annika Lindell |